Så känner jag mig på vardagarna när jag har barnen.

 

Först stressar vi iväg på morgonen för att hinna i tid. Ofta blir det bråk och en irriterad mamma. 

Jobbar hela dagen, hämtar hem ungarna och landar innanför dörren hemma vid 17.30.

Fyra trötta och hungriga barn är ingen barnlek kan jag lova. 

Samtidigt som jag försöker slänga ihop någon mat lite snabbt så gör dom allt för att antingen gå varandra på nerverna eller i värsta fall döda någon. 

Lilly som är inne i någon konstig 2-3 årstrots gråter för allt som en riktig dramaqueen och slänger handen för ansiktet så man inte annat kan än att skratta åt henne. 
Samtidigt försöker grabbarna som sagt att antingen döda varandra eller reta varandra på något annat sätt och den förpubertala sjuåringen agerar diktator här hemma och skriker, gapar, stampar i golvet och smäller i dörrar om vi inte följer hennes vilja.

 

Japp, maten är äntligen klar!! Den intas under relativt lugna former.. tills dess att de börjar bli mätta. Då börjar tjafset och tvååringen blev helt plötsligt cirka 10 månader och kastar mat runt hela köket för att hon sitter uttråkad då mamman snabbt försöker plocka undan det mesta medans hon fortfarande sitter kvar i matstolen.

en riktigt bra dag är klockan nu bara 18.15.

Under protester från Lilly och mutor från mamman om att hon kan få se på tv en liten stund innan hon ska sova åker pyjamasen och ren blöja på henne. Om hon inte hällt hela tallriken över sig under middagen, då måste det även klämmas in ett bad.

Lilly sätter sig i soffan men blir snabbt distraherad av Harry eller Elliot eller kanske bägge två som intagit köket för att laga mat.. med hjälp av smutsig disk och matrester som nu belamrar hela köksbänken. 

Lite smidigt och smärtfritt utan gråt läggs nu Lilly.... HAHAHA eller inte. Ungen skriker som en stucken gris. I lite högre decibell än tidigare under kvällen och ska inte alls lägga sig. Dock brukar jag oftast vinna den striden och slår bara dövörat till.

 

Äntligen lite lugnare här hemma. Grabbarna i badet och Jullan framför tvn. Om hon nu inte känner för att även vara där inne i badrumet och agera diktator...Dammsuger av lite snabbt, plockar undan disken, avbryter bråk, hänger upp äckelpäckelkläder från dagens utelekar, hänger maskinen som startades i morse och startar en ny.. ( ja jag hatar att ha tvätt i tvättkorgen), avstyr ett till bråk samtidigt som jag tittar till lilly som nu sitter och leker i sängen..med pyjamasen av och blöjan på govlet.. har jag tur är det inte bajs i sängen utan bara kiss. Bäddar rent åt henne och lägger än en gång en protesterande Lilly som fick mersmak av att få vara uppe 10 minuter extra..

Vid det här laget är hela badrummet blött och jag kör upp grabbarna ur badet och det är dags för en frukt sen tandborstning och läggning.

De två sista procedurerna brukar faktiskt gå relativt smärtfritt tack och lov..

 

Jullan förbereds på att det snart är dags att lägga sig med  efterföljande suckar och stön. Tar mig en snabb dusch för att sedan samla kraft för att ta läggningsdiskussionen med trotsmonstret. 

Ofta med svaren - "Det kan du glömma" eller "Du äger inte mig"...

Efter många protester somnar även hon rätt snabbt för i det här hemmet är det inte bara mamman som är trött...

Då hamnar jag i soffan och rör mig inte ur fläcken... förän typ max en timme innan jag inte orkar vara vaken längre haha...

Såå...varför skriver jag nu allt det här?

För att verka duktig? För att visa hur jobbigt jag har det?

 

ABSOLUT INTE!

Det är mina barn, jag som valt att skaffa dom och jag älskar dom över allt annat!!

  Men dessa vardagskvällar känner jag mig som världens sämsta mamma. Jag hatar att vara arg på barnen. Och ibland känns det som att jag är arg jämt.

Men samtidigt mår jag sååå mycket bättre dessa stressiga vardagskvällar än vad jag gör när jag inte har barnen hemma och har all tid i världen att vila efter jobbet... Det blir som en helt annan energi här hemma när barnen inte är hemma..

Det är då jag mår som sämst. Utan dom här hemma håller jag på att bli knäpp!

Jag blir totalt handlingsförlamad och tar knappt för mig någonting. 

 

Och visst, jag skulle kunna skita i disken, dammsugningen osv. MEN, jag kan inte leva i den röran. Det går bara inte...

Men... på helgen. Då njuter jag av varje sekund med barnen. Även om vi bara är hemma eller hittar på något.