Varje dag svämmar min feed på facebook över av hur fantastiskt det är. Vilken perfekt lite familj man har och hur snälla barn man har. 

Väldigt sällan läser man hur någon beklagar sig över hur jävla trött man är på att alltid alltid behöva tjata, skälla och bråka på barnen. 

FÖR jag tror inte ett dugg på att det är bara mina barn som kan driva sina föräldrar till vansinne eller till och med till bristningsgränsen så att man till slut sitter där och gråter för att man är så trött och slutkörd.

Nu händer det inte ofta för mig. MEN det har hänt, inte bara en gång. Då har det väl visserligen varit så att jag varit sjukt trött och utmattad eller sjuk. Men ändå...

 

Barn kan vara de jävligaste människorna som gått i ett par skor och dom är riktigt smarta. Dom vet var gränserna går men ändå fortsätter dom att tänja på dem.

Detta är dock helt normalt. Barn ska trotsa och barn ska tänja på gränserna. Det är en del av deras utveckling. 

Men som förälder är man inte mer än människa. Ibland orkar man bara inte och då brister det. 

Men för det betyder det inte att man är svag som förälder. Utan att även jag utvecklas, både som förälder och som människa. Jag lär mig massor om mig själv under alla dessa konflikter.

 

Jag skulle vilja se en flerbarnsfamilj som har en HEL dag utan någon konflikt. Som faktiskt lever det där perfekta livet där barnen alltid sitter fint vid matbordet i rena fina kläder, utan något som helst kaos. Som har en morgon där alla ska iväg på arbete, förskola eller skola där det inte blir någon konflikt om vilka kläder som ska tas på eller tandborstningen. 

En familj som lever det där perfekta familjelivet som visas upp på alla sociala medier.

 

Jag minns så väl när jag sa till en annan mamma med barn i samma ålder som mina.. "gud så skönt att se att det inte är bara mina barn som går bananas och trotsar"...

Svaret från mamman fick mig att skratta.. "men gud.. du som har så snälla barn. Jag ser hur ni går på stan och dom går så snällt bredvid dig och vagnen utan bråk"..

 

Absolut, det gör dom oftast. Men jag kan tala om att det ligger ex antal förmaningar innan vi ens lämnat lägenheten. Uppför ni er inte går vi hem på en gång. Och det har hänt att vi vänt innan vi ens kommit dit vi ska... Dom vet konsekvenserna.

 

Men tillbaka till det perfekta familjelivet..

För mig är det bråk och trots. Det är kladdiga barn, golv och väggar. Det är konflikter. För då vet jag att mina barn utvecklas och lär sig saker. Jag vet att dom gör detta med mig och inte mot andra. Varför? Varför uppför dom sig när dom inte är hemma med mig men inte hemma tillsammans med mig? 

För att mina barn är trygga med mig. (Och även hemma hos deras pappa för dom är likadana där). Dom mår bra tillsammans med mig och känner då att hemma med mig kan dom släppa kontrollen. Dom får släppa ut allt dom varit "duktiga och hållit inne" under dagen. 

 

Men det får mig även att uppskatta dessa fantastiska mysiga och roliga stunder som faktiskt även dom existerar. Det finns inget som gör mig lyckligare än när jag på varannna fredag kommer och hämtar dem på skola och hos dagmamman och dom springer emot en med det största leendet som finns och kramar om en så hårt som det bara går.

De där stunderna hemma när vi fuldansar, busar, myser i soffan, leker osv... jag skulle kunna skriva om alla dessa grejer i flera timmar. Men alla andra som lever samma perfekta familjeliv som mig, som inte håller måtten om man ska gå efter de familjeliv som visas upp på sociala medier vet precis vad jag pratar om!

 

Och jag är absolut ingen perfekt förälder. MEN...jag är mina barns förälder och för dem är jag den bästa föräldern dom kan ha!

För att citera Elliot. " Mamma, du är bäst! Bäst i test!"